Hur kunde jag tro att jag inte har spindelskräck längre...som jag så käckt påstod för ett tag sen...men det gäller att behålla lugnet och låtsas som man älskar "den söta lilla spindeln" när Nilse står brevid och kikar.
Såna här har vi och jag lovar, vi har sett dubbelt så stora i källaren tidigare!
Med andan i halsen och glada tillrop, lyckades jag få den att gå upp på ett stort underlägg...sen fick den komma ut i den friska luften istället - hej då otäcka spindel...kom aldrig mer tillbax!!!
vi har också sånna där, de blir jättestora, apäckliga monster och jag ler tappert varje gång jag bär ut en framför ögonen på barnen. Första impulsen är alltid att hoppa på den och skrika för full hals, avskyr dem
SvaraRadera//S
Fy fasen vad äckligt! Det kliar i hela kroppen när jag ser en sådan. Tänk om man kunde ha kvar den där inställningen som man hade när man var barn. Då sprang jag runt med en plastburk och samlade på småkryp som hade alldeles för många ben. Jag tyckte att det var väldigt intressant. Numera blir jag helt nojjig så fort jag ser att katten börjar intressera sig för något längst golvet. Det måste ju vara en äcklig spindel eller så!!!
SvaraRaderaModigt av dig att ta en bild. Själv hade jag varit övertygad om att den skulle ha hoppat upp i ansiktet på mig, bara för att jävlas, hehe.